Alla snöflingor

är unika och sagolika. Snöflingor bildar en underbar matta över hela landskapet, det blir tyst, stilla och fyller luften med en magisk känsla. Förr när jag gick till jobbet varje dag kunde jag ibland bli lite tjurig för att det började snöa. Inte för att jag inte gillar snö utan för att jag ville att den skulle komma, just över julen när jag var ledig, inte på dagar när jag skulle gå till jobb.

Nu när jag är här i Frankrike skiner solen i princip varje dag. Visst har det varit lite kallt här också men soligt och lite blåsigt. Det är ljust så mycket längre också, nästan två timmar längre dag här hemma än där hemma.

Nu känner jag lite saknad av de kortare dagarna, mörkret, kylan och till och med regnet. Den där…ohhhh så mysigt, nu ska jag tända en massa ljus känslan, den får man ju inte riktigt här. Är det jag som aldrig är nöjd, är det jag som ständigt vill ha förändring, är det jag som inte orkar med allt det nya just nu, eller varför känner jag saknad för det gamla ”tråkiga” invanda? Det är kanske så det är? Varför kan inte jag bara hitta min plats och vara nöjd så? Eller varför kan jag bara inte acceptera att jag inte är den typen som sitter still, inte vill/behöver utvecklas, inte vill/har behov av förändringar och nya utmaningar?

Jag har alltid varit emot rutiner och mönster. Konstigt nog är det det båda jag och min kropp har behov av. Speciellt efter den stora hjärtoperationen där jag fick ny mekanisk aortaklaff och en protes på en del av kroppspulsådern. Min medicin Waran, som jag ska ta resten av livet, kräver rutiner och mönster. Min oroliga själ behöver också rutiner för att må bra, fast jag alltid har hävdat att jag INTE vill ha rutiner och invanda mönster.

Livet slutar aldrig att överraska!